Anförande om jämlikhetsplanen på fullmäktiges möte i december 2020

Bästa fullmäktige, bästa tjänstemän, bästa Korsholmare,

Jag vill börja med att rikta ett stort tack till initiativtagarna av denna motion och till alla som varit inblandade i beredningen av jämställdhetsplanen. Det må vara 114 år sedan kvinnor fick rösträtt i Finland och tre år sedan #metoo men vi har ännu en del kvar att göra, och jag är glad att detta problem tas på allvar. Så en applåd till alla er.

Jag är särskilt glad att denna plan åtföljs av ett åtgärdsprogram som uppdateras varje år, så att jämställdhet inte bara blir en klyscha som återkommer i festtal. Några av de största problemen vi kvinnor möter i dagens samhälle är diskriminering på arbetsmarknaden, sexuella trakasserier och könsrelaterat våld, och alla de sakerna tas upp i detta åtgärdsprogram.

Planen är dock inte helt felfri, och det största problemet är det binära könstänkandet som tyvärr genomsyrar planen. Vi talar om att motverka stereotyper och tillåta könsidentiteter, men uttrycken ”bägge könen”, ”kvinnor och män”, ”vare sig det är en kvinna eller en man” återkommer. Jag tror inte att detta görs för att någon försöker vara icke-inkluderande, men det är ett viktigt ställningstagande att frångå sådant språk. Alla Korsholmare är inte kvinnor ELLER män. Vissa är något annat, vissa är båda. Det är ett enkelt ställningstagande för oss att i vår jämställdhetsplan tala om ”alla kön” istället för ”kvinnor och män” alltid när det är möjligt. Det betyder samma sak, men det inkluderar ännu fler.

Hur vi talar om saker är faktiskt viktigt. Om vi talar om ”gubbarna på fastighetsskötseln” eller ”vi ska anställa en sommarflicka” antar vi saker och upprätthåller strukturer där inget kan ändras och ingen tillåts vara sig själv. Vi säger vem som är välkommen och vem som inte är det