År 2018 var året då... (tal på Nyårskaffe i Jakobstad)

2018 gav oss mycket att vara både glada och oroliga över.

År 2018 var året då arbetslösa var näst ut i raden för regeringen att sparka i ansiktet. Året började med politisk oro kring regeringens aktiveringsmodell. Modellen, som förutsätter att arbetslösa tjänar pengar eller tar kurser för att arbetslöshetsunderstödet ska betalas ut till fullo förstod inte vad det betyder att vara arbetslös, och var helt bakvänd.

År 2018 var även året när vi fick se effekterna av me too-rörelsen. Det talades allmänt om hur vi lever i en post me too era. Me too rörelsen ledde till många nya policyn i skolor och arbetsplatser, det gav många kvinnor modet att tala om vad de upplevt, och det ledde till att förövare drogs inför rätta och förlorade sina maktpositioner. Många talade om att me too hade gått för långt, men för dem vill jag rekommendera att sitta ner med en tekopp och ett paket näsdukar och läsa boken Dammen brister om övergrepp i Svenskfinland. Det är inte att gå för långt när kvinnor vill att sin kroppsliga integritet ska respekteras.

År 2018 var året då vi lärde oss att vår personliga data är värdefull, och att många människor drar nytta av våra vanor på internet. Skandaler som Cambridge Analytica, där persondata från Facebook såldes för att påverka Brexitomröstningen och presidentvalet i USA gav oss ett kallt uppvaknande. Jag hoppas att året lärde oss att tänka mer kritiskt och kolla våra källor mer. Felaktig information sprids lättare än riktig information. Vi har mycket att tacka EU för när det handlar om datasäkerhet, i och med lagar som GDPR som skapar normer för världen och ser till att om ett företag ska tjäna pengar på vår information så har vi något att säga till om först.

År 2018 var ändå främst året då vi talade mer än någonsin om klimatförändringarna. Händelser som Earth Overshoot Day, IPCCs klimatrapport och FNs klimatkonferens i Polen väckte mycket diskussion och oro. EU tog åtgärder för att begränsa engångsplasten men det släpptes ändå ut mer koldioxid från fossila bränslen än år 2017. Dagen när Finland använt sin beskärda del av naturresurserna inföll redan i april. Vi kommer att behöva ändra vår livsstil för att vi ska ha en jord om 100 år.

År 2018 var inte året när vi fick någon lösning på sote-reformen.

År 2019 har vi nya utmaningar framför oss. En av vårens stora händelser här på hemmafronten är riksdagsvalet. Som ni kanske vet, är jag en av riksdagsvalskandidaterna i Vasa valkrets i år. Det är SDPs yngsta lista i landet, med en medelålder på 37,5 år.

I dethär valet vill jag driva och väcka uppmärksamhet för frågor som är viktiga för mig.

Den främsta frågan i detta val kommer förhoppningsvis att vara miljön. Vi kan under inga omständigheter låta klimatförändringarna fortsätta som tidigare. Som en ung människa är jag orolig för att tänka på att bilda familj ifall barnen måste uppleva jordens undergång. Miljötänk måste integreras i all politik, och vi måste ändra på vår livsstil. Det här är för många en kontroversiell tanke, men det måste göras på ett sånt sätt att skulden inte sätts på individen. Jag tror inte att det finns någon mening med att skuldbelägga människor för hur de lever, för det blir lätt en klassfråga. Alla har inte råd eller vilja att leva i en stad där det är lätt med kollektivtrafik, det är inte lätt för alla att sluta med kött pga hur de är uppfostrade eller vad de är vana med och alla har inte råd att köpa kläder från hållbara källor. Staten måste se till att miljövänliga konsumtionsval är enkla att göra, t ex genom resurser till miljövänliga innovationer, kollektivtrafik och utbildning om klimatsmarta val. Ännu viktigare är dock att företag måste ta sitt ansvar. 70% av klimatförändringen har vi att skylla på världens 100 största företag. Företagen måste minska sina utsläpp, använda hållbarare energi och ändra sin affärsmodell så att jordens resurser inte överstigs. Gör de inte det får de betala. Jorden får inte sluta med denna generation.

En annan viktig fråga, som alltid varit en absolut kärnfråga för mig i mitt politiska arbete, är icke-diskriminering och jämlikhet. Vårt kön, hudfärg, religion, sexualitet, etnicitet, funktionshinder eller socioekonomiska bakgrund ska inte bestämma vilka möjligheter vi har i samhället. Staten ska se till att alla har möjlighet att förverkliga sig själva och leva ett lyckligt liv. Kvinnors rättigheter att inte bli diskriminerade på arbetsmarknaden måste ges mer resurser, både i form av ett icke-diskriminerande anställningssystem, en genomskinlig lönepolitik och en reform av familjeledigheter och vårdbidrag. Translagen måste förnyas med betoning på självbestämmanderätt. Migrationspolitik ska göras så att människor uppmuntras att fylla sin potential. Genom utbildning, såväl allmän, yrkes, språk och utbildning om vilka rättigheter vi har i Finland, tar vi tillsammans steg framåt. År 2019 ska vi inte skicka personer att dö i världens farligaste länder.

Den tredje frågan jag vill köra i valet är att reformera välfärdsstaten så den stöder både individ och samhälle. I Finland ska alla ha rätt till en trygg framtid, men i dagsläget är många oroliga för att skaffa familj, bli äldre eller börja jobba, och vi har tiotusentals människor som är ”utslagna” ur samhället. Arbetarskyddet har försämrats samtidigt som sociala bidrag har krympts ner. Detta är helt bakvänt. Arbetsmarknadspolitik och socialpolitik måste utgöra en helhet, där människors rättigheter och potential respekteras. Genom ett heltäckande socialskydd, som SDPs Allmäntrygghet, tillräckliga satsningar på psykisk hälsa och investeringar i utbildning, särskilt för utsatta grupper som arbetslösa och unga män med svaga läskunskaper, vågar vi ta chanser att föra samhället framåt. Om fler människor vågar ta chanser med nya jobb, nya innovationer och nya företag så växer vi den gemensamma kakan vi kan dela på. Och dela den ska vi, med jämlikare bitar. År 2019 får ingen falla utanför samhället!