Vi behöver invandring

När jag läste Micael Westerholms insändare i Vasabladet den 25.8 med rubriken ”Vi måste få bukt med den skadliga invandringen” visste jag direkt att jag var tvungen att rätta till många av de felaktiga påståenden som kom fram.

Låt mig påminna Westerholm än en gång om att ”invandrare” är en heterogen grupp som förutom av asylsökande och flyktingar består av arbetsinvandrare, studerande och de som flyttat hit på grund av familjeband. Statistik från Migrationsverket visar tydligt att bland de invandrare som fått stanna i Finland sedan 2015 är ”internationellt skydd” endast den tredje vanligaste orsaken till uppehållstillstånd (ca 44 800 personer). Klart vanligare är uppehållstillstånd som beviljats på grund av familjeband eller arbete (73 800 respektive 52 900). Den fjärde vanligaste gruppen, som nästan är lika stor som de med internationellt skydd (42 800 personer), är studerande. Dessa andra grupper (förutom de med familjeband till finska medborgare) är inte berättigade till stöd för boende eller måltider. Detta innebär inte bara att de betalar för sig själva, utan även att de bidrar till det finländska samhället med skattemedel. Att tala om att finländare ”hamnar i nöd” på grund av kostnader för att ”det ständigt väller in nya invandrare” är alltså inte korrekt.

Det är dock sant att asylsökande och flyktingar får ett visst stöd för sin tillvaro. Det får även många finländare. Westerholms kontinuerliga retoriska motsättning mellan ”finländare” och ”skadliga” invandrare får mig att ifrågasätta Westerholms verkliga motiv. Är ett människoliv enligt Westerholm mindre värt om det är fött utanför Finlands gränser? Vilket land har enligt Westerholm råd att ta hand om människor i fara om inte ett av världens tryggaste och rikaste länder? Skulle det enligt Westerholm vara bättre om dessa personer drunknat i Medelhavet eller blivit offer för människohandel eller modernt slaveri i vår unions södra länder?

Varje euro investerad i en människas utbildning och integration är en euro som Finland får tillbaka i skatteintäkter, om än inte i den första generationen så i framtiden. Finland har en skev befolkningspyramid, och för att alls ha möjlighet att ta hand om de stora generationerna äldre så är vi i skriande behov av mer arbetskraft, av vilka invandrare är en viktig del. För att vi ska kunna betala tillbaka vår statsskuld, som Westerholm påstår att ”ökar hela tiden” fastän den inte ökat sedan 2015, måste vi ha fler skattebetalare. Detta får vi genom att ta emot, utbilda och integrera dem som vill bo här.

Det är självklart att en asylsökande som nekats asyl i Finland bör utvisas om beslutet gjorts på rätt grunder, och säkerhetsläget i hemlandet är stabilt nog för att personen ska skickas hem. Det är dock alldeles berättigat att fundera om så verkligen är fallet, då rättspraxisen stramats till trots att lagarna varit de samma, och utrikesministeriet uppmanar finländare att ”undvika alla resor” till området i fråga men gärna kan föra de som nekats asyl till samma ställen.

Problemet med ”invandringskritiker” som Westerholm är att de kontinuerligt sätter en utsatt grupp mot en annan utsatt grupp. ”Invandrare” mot äldre, ”invandrare” mot funktionsnedsatta, ”invandrare” mot dagisbarn. Det finns ingen logik i detta argument, eftersom en statsbudget inte är ett nollsummespel. Dessa är inte heller de enda grupperna i samhället som kan ges pengar eller tas pengar ifrån. Varför lyfter Westerholm inte fram möjligheten om att minska på skatteflykt och grå ekonomi för att ta hand om vår åldrande befolkning? Jag behöver knappast påminna er alla om att Sannfinländarna satt med i regeringen när vi hade nedskärningstalko.

I Finland behöver vi invandrare för att utveckla och upprätthålla vårt välfärdssystem med skattepengar, arbetstagare och arbetsgivare. Vi behöver inte okunskap och rädsla för det som verkar främmande.