Om behovet av feminism i dagens Finland

Förtryck mot kvinnor är inte ett minne blott, inte ens i Finland. Kvinnor missgynnas fortfarande i många olika sektorer, och vi talar inte om det så ofta som vi borde. När finländsk media och finländska politiker hade våldtäktskris för ett par veckor sedan, och nyheter om våldtäkter och våldtäktsstatistik fanns i så gott som varenda tidning, kunde det ha varit ett ypperligt tillfälle för ökad medvetenhet om kvinnors utsatta situation. Men tyvärr lades problemet någon annanstans, och diskussionen ledde till fler ändlösa kommentarer om asylsökande och utvisningsregler. Det är tydligen lättare att beskylla andra människor än att se förtrycket mot kvinnor som även finns i vårt eget land, i vår egen kultur, i vår egen politik.

Kvinnor marginaliseras på många sätt i det finländska samhället, både i arbetslivet och i privatlivet. Arbetslivets diskriminering omfattas ofta av den traditionella bilden av ”kvinnans euro” som är allt från 43 cent till uppemot 80 cent, vilken beskriver skillnader i medelinkomster mellan könen. Inkomstskillnader som dessa bortförklaras ofta med skillnader mellan branscher, men även om skillnaderna inom branscher är mindre återstår fortfarande faktumet att kvinnor är underrepresenterade i höga positioner i företag, speciellt inom den privata sektorn.

Detta är dock inte allt. Familjeledigheten fördelas oproportionerligt ofta på mamman. 6+6+6 modellen är ett förslag i rätt riktning, men det är inte tillräckligt. Unga kvinnor blir fortfarande diskriminerade på arbetsmarknaden på grund av möjligheten till graviditet, och många unga kvinnor står inför valet mellan familj och karriär. För att inte nämna sexuella trakasserier, vilka drabbar kvinnor i så gott som alla branscher, från servitriser till riksdagsledamöter. Kvinnor i maktpositioner drabbas dessutom av en mer ingående granskning av allmänheten, inte minst för hur de ser ut och vad de har på sig, men även för politiska handlingar, vilka lättare leder till ”skandaler” än motsvarande beteende på männens sida.

I privatlivet finns också förtryck. Våld mot kvinnor är ett utbrett problem i Finland, och det mesta sker hemma i tysthet. Vi prickas regelbundet för otillräckliga åtgärder mot denna epidemi i internationella jämförelser och av internationella människorättsorganisationer, men detta nämns inte ofta i festtal.

Tror man på en klasstruktur som gynnar människor från en mer välbärgad socioekonomisk bakgrund borde inte steget vara långt för att förstå att det även finns strukturer som missgynnar andra grupper, exempelvis på grund av kön eller etnicitet. Nästa steg från godkännandet av existensen av en sådan förtryckande struktur är därför ofta för de i majoritetsbefolkningen att inse att de själva har ett privilegium de kanske inte vill erkänna. Steget efter det är att arbeta för att förstärka ställningen för de som är underprivilegierade.

Kvinnor från olika minoriteter är speciellt utsatta, eftersom de blir utsatta för dubbelt förtryck. De har sällan maktpositioner, varken i offentliga eller privata sektorn, och har ofta sämre möjligheter att påverka i samhället och sämre tillgång till tjänster. Deras rättigheter används dessutom inte sällan som argument för att berättiga en annan typ av förtryck. Detta är fallet i de negativa kommentarer om ”förtryckande kulturer” eller ”kulturella handlingar” som majoritetsbefolkningen uttrycker på sociala medier, i riksdagen och på tidningars ledarsidor. Sådana uttalanden, även om de görs med goda intentioner, bidrar till rasistiskt förtryck av samma personer man vill skydda. För att undvika detta och arbeta mot förtryck måste vi istället ge marginaliserade grupper utbildning och möjligheter att delta i samhället för att själva göra val – även val som berör rätten att visa och utöva sin kultur.

För att åstadkomma ett mer jämlikt samhälle måste åtgärder göras på statlig nivå. Möjligheter måste erbjudas. Vi kan inte säga ”så här gör vi i vår familj” – ett sådant argument kan användas för att legitimera allt från föräldraledighet till familjevåld. Ett sådant uttalande är ett liberalistiskt tankesätt som förnekar de strukturer som påverkar vårt tänkande och hindrar brytande av strukturer på lokal och individuell nivå.

Förtryck mot kvinnor, vilken form det än tar, utgår från samma diskriminerande strukturer: samma negativa stereotyper om att kvinnans plats är i hemmet, och detta tankesätt måste ändras. När vi gör det faller förtrycket sönder, för det har inget att byggas på.

TILLÄGG TILL SOCIALDEMOKRATER:

Rollen för ungdomsförbund är att vara radikalare än moderorganisationen. På FSDs framtidsmöte i Österbotten, där socialdemokratins framtid diskuterades, rörde vi kort jämställdhet men det blev ingen djupare diskussion. Som sekreterare för FSUD skrev jag in följande mening i verksamhetsplanen 2016: ”Medan de äldre finlandssvenska socialdemokraterna fokuserar på Arbete och Rättvisa, kommer vi att tillägga andra nyckelord som Jämställdhet och Antidiskriminering”, och det är i denna riktning vi kommer att fortsätta. För en mer trovärdig politik om rättvisa skulle jag rekommendera att alla andra hakar på.